Jag sitter i mitt sovrum i London och vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika. Jag har pratat ganska mycket de senaste veckorna om hur priviligerad jag känner mig att jag får åka till London och gå på auditions till några av de bästa teaterhögskolorna i hela världen. Lilla jag från Haninge, som fortfarande lever på socialbidrag har på något sätt lyckats ta mig hela vägen hit. Jag vet inte hur det gick till. När jag berättar för människor att jag började jobba när jag var 15 och har sparat varje krona för att kunna ta mig hit så säger alla ”Wow, du är så jävla bra. Du kommer lyckas.” och så är det ju, jag är duktig som har kämpat och slitit för att kunna komma hit. Men idag slog det mig, på riktigt för första gången, att jag hade aldrig kunnat sitta här om det inte hade varit för alla kvinnor. Jag hade aldrig kunnat ta en teaterlektion om det inte hade varit för varje kvinna som har stått upp för sig själv och för kvinnans rättigheter. Jag är så tacksam att jag är född i den här tiden. Jag har ofta en pessimistisk syn på världen, jag känner ofta en hopplöshet och har svårt att bortse från den, men det går ändå framåt nu. Vi går bak och fram hela tiden, och att vi faktiskt går fram i vissa aspekter ger mig hopp i hopplösheten.

Skrev detta ovan igår på morgonen efter att jag sett Oprah’s tal från Golden Globes. Började gråta och grät i säkert en halvtimme, det var så starkt. Sen gick jag ut på Londons gator och mötte staden på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Jag kände mig lätt, hälsade på alla som gick förbi och hade många givande samtal med människor som jag aldrig träffat förr. Jag köpte ett par byxor som är perfekta för en audition, ett par örhängen och hudvårdsprodukter att ha här i London så jag slipper ta med mig varje gång jag åker fram och tillbaka. Igår åkte jag även till RADA och stod utanför skolan och bara tog in känslan. Imorgon har jag min audition. Jag har aldrig varit så nervös förut- men aldrig heller så tacksam. Tack till alla människor som har skrivit till mig och gett mig så mycket stöd inför det här, jag behöver er. Tack. Det är nu det börjar!

Share:
Reading time: 2 min