2 Januari 2018. Om en vecka åker jag till London för min första audition. Min första audition till framtiden, kanske. Jag har aldrig trott så starkt på mig själv. Att ta något från en idé till en dröm till en plan till handling är fan ett underverk. Idén som började växa i mig när jag var tolv som sedan blev en dröm när jag var fjorton som sedan blev en plan när jag var femton som nu ska bli handling när jag är arton är overkligt. Hur kom jag hit? När jag lämnade in min första ansökning fick jag svar på om det går.  Allt går om man vill. Jag ser fram emot att träffa nya människor, vara i London, prata engelska, leka med Sativa och framförallt få skådespela. Jag är så stolt över mig själv att jag nästan spricker.

24 Januari 2018. Två av fem auditions gjorda. Varken RADA eller LAMDA ville se mer av mig för den utbildningen jag sökte och det är okej. Jag har tre skolor kvar. Och jag har växt några meter redan. 

6 Mars 2018. Har nu gjort audition till Guildhall och Drama Centre. Den förstnämnda var min värsta audition-upplevelse hittills och den sistnämnda min bästa. Jag har insett att jag avskyr teatermänniskor. Har aldrig träffat människor som är så självupptagna. På Guildhall fick jag inte visa någon av de fyra monologerna jag hade förberett, och han som höll i auditionen fick mig nästan att börja gråta. Det känns ändå okej nu. Det här kommer jag stöta på tusen gånger i framtiden i den här branschen. Jag lär mig. 

10 April 2018. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gråtit idag. Jag gråter nästan aldrig, kanske någon gång varannan månad. Den här Londonresan har mest bestått av tårar och noll timmar sömn. Jag hade min sista audition igår och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan för den skolan. Central School of Speech and Drama, sista skolan och kanske min värsta audition. För att göra en lång historia kort så hade jag inte sovit på ca 3 dygn, inte ätit någon frukost den morgonen och kände mig inte alls förberedd. Jag var så slut så jag kände inte en enda känsla av nervositet, jag kände ingenting. Jag ville bara göra det jag skulle göra och sen gå till mitt hotellrum för att sova. Under en workshop som vi hade i grupper om ca 20 sökande så hade vi en uppvärmning där vi skulle springa runt i rummet. Jag snubblade, ramlade platt på golvet och svimmade. När jag vaknade stod alla runt mig och tittade på mig med stora ögon och jag kände att jag skulle börja gråta när som helst. Jag blödde näsblod och hade slagit i huvudet riktigt hårt. Återigen: jag avskyr teatermännsikor. Istället för att hjälpa mig stod alla dessa människor och stirrade på mig när jag torkade upp mitt blod från det hårda, kalla stengolvet. Jag ville spy, egentligen inte för att jag hade slagit mig utan för att situationen var så bisarr. Det som inte får hända på en audition hände mig. Efter att jag hade torkat upp blodet från golvet och druckit lite vatten så fortsatte vi med momentet och jag kände hela tiden att jag ville sjunka genom marken.

Jag har inte kommit in på någon skola. Jag har inte kommit vidare till någon av de utbildningarna jag sökte till. Jag har lagt energi, tid, och pengar på dessa auditions och inget har gått som jag har tänkt mig. Det är svårt att tänka positivt just nu. Jag tar studenten om mindre än två månader och då skulle ju jag flytta till London. Vad gör jag nu? Jag vet att livet aldrig blir som man har tänkt sig, och att jag kommer hitta en annan väg, men det var ju inte såhär det skulle bli. Vad tråkigt att man har valt att gå in i en av de värsta branscherna i hela världen. Men jag har lärt mig mer om hur det är nu. Hur hård man måste vara och hur mycket man måste tro på sig själv. Jag vet fortfarande att jag kan. Annars hade jag aldrig gjort allt det här helt själv. Jag tror fortfarande på mig själv mer än vad någon annan gör. Bianca Kronlöv sökte till Scenskolan 8 gånger, sedan kom hon in. Alicia Vikander sökte till scenskolan och kom inte in, men vann en Oscar istället. Om dem kan så kan jag. Det har aldrig handlat om att komma in på den bästa coolaste skolan egentligen, det handlar om att jag ska skådespela och berätta andras historier. Och jag vet att jag kommer göra det. Men det är svårt att inte tveka på sig själv när inget går som man har tänkt sig.

Nu åker jag hem till Stockholm om två timmar. Jag ska fokusera på att må bra, kanske börja gå hos en psykolog. Jag måste fokusera på att plugga inför studenten, sova, vara med mina vänner och jobba på pjäsen som jag och min teatergrupp sätter upp i vår. Sen vet jag inte vad som händer, och det kliar i mig. Men det får väl vara så nu. Jag har gjort allt och lite till och det är okej att ta en paus och att låta sig själv andas.

Tack för att ni läste! Jag är kanske tillbaka till bloggandet nu, men man vet aldrig. Vi hörs snart igen. Haj

Share:
Reading time: 5 min